Min dotter går på simskola med Kim Jong-un

Min dotter är 5 år och har precis börjat på simskola. 5åringar är ju inte helt enkla att hantera så kursen hålls av tre personer, en kursledare och två hjälpredor, på en grupp om 12 barn. Hade vi haft de resurserna i skolan skulle nog våra medelresultat höjas rejält, men det är inte för att debattera om skola som jag skriver det här.

Möt Jacob

I gruppen finns det en kille, låt oss kalla honom Jacob (för han heter faktiskt det på riktigt), som behöver lite mer hjälp än de andra. Inte på grund av att han är fysiskt eller intellektuellt utmanad utan troligtvis på grund av något annat. Jacob gör allt som man inte ska. Han ställer till med djävulskap, drar iväg från gruppen, skvätter ner eller gärna dränker de andra barnen och är allmänt odräglig. Hade det varit för 20 år sedan hade jag fått kalla honom för en skitunge men nu använder vi termen socialt utmanad istället.

För att hantera Jacob kom ledarna redan under första lektionen på att de behövde punktmarkera Jacob för att få något slags flyt i undervisningen. Sagt och gjort. En av hjälpredorna punktmarkerade Jacob som om hans liv hade hängt på det. Zlatan hade inte haft en chans ens om han hade kommit springande med bollen i hög fart och Messi hade varit passningsduglig på andra sidan om hjälpredan. Hjälpredan hade använt alla rugbyknep som fanns i boken (och några extra från nätets mörkaste platser) för att se till att det var tätt. En sån typ av punktmarkering satte man in på Jacob.

Jacob njöt! Nu fanns det någon som var tvungen att jaga honom, släpa tillbaka honom och krama honom hårt så han inte kunde dränka de andra barnen. Jacob var i himmelen!

Varför gör Jacob som han gör?

Jag satt ett par gånger och reflekterade över skådespelet som pågick kring Jacob. Någon annan förälder raljerade över Jacobs skitungebeteende så att Jacobs (oförstående) mor kunde höra det men det verkade inte som att hon registrerade det. I och med att jag arbetar med människor och grupper tycker jag beteenden och det sociala spelet är väldigt intressant så jag började klura på vad det var som hände egentligen.
Ska man lösa Jacobs problem så behöver man nog arbeta med hela hans familj och hans omgivning och det var jag inte så sugen på. Men, jag var ganska sugen på att se om vi kunde få gruppen att fungera och få Jacob att vilja vara en del av den.
Så istället för att läsa nyheterna på mobilen började jag läsa av gruppens och Jacobs beteende. Det var supertydligt. Gruppen hade inget emot Jacob förutom när han betedde sig illa. Då ignorerade de honom som kollektiv även om någon drabbad individ sa ifrån. Jacob sökte all uppmärksamhet han kunde få. Han kände sig ju som killen som inte får vara med. I och med att det skedde redan från start misstänker jag att Jacob har vant sig vid att inte få vara med både hemma, på förskolan och bland kompisar. Han gör det han gör för att få uppmärksamhet, få känna delaktighet, få känna sig viktig och sedd. Ganska enkla och normala drifter.

Jacob’s dag

Jag trodde att jag var något på spåren så jag blev oerhört sugen på att testa om min tes stämde. Men hur skulle vi kunna testa den?
Jag pratade lite snabbt med kursledaren om min tes och undrade om det fanns något sätt som vi kunde få gruppen att ta med Jacob och på så sätt få honom att känna sig sedd. Hon kläckte den briljanta idén om att vi skulle köra “Jacob’s dag” på det kommande kurstillfället.
På nästa kurstillfälle introducerade kursledaren “Jacob’s dag” för gruppen och berättade att idag skulle Jacob få välja mellan övningar, berätta vad han tyckte var roligast och få visa de övningar gruppen skulle göra. Jacob såg lite förvånad men förväntansfull ut och kursen satte igång. Och kan man tänka sig! Jacob var ett mönsterbarn (ja, i alla fall så långt Jacob kan vara det. Några återfall förekom ju.) och kursen flöt på mycket bättre. Jacob tyckte att det var så roligt att de andra barnen bjöd in honom och att han fick vara mittpunkten, vilket han aldrig hade fått vara tidigare.
Jacob var helt enkelt barnet som inte fick vara med som gjorde allt för att få uppmärksamhet och få känna delaktighet. När jag satt där och tittade på Jacobs beteende nu och tidigare kom jag att tänka på ett annat barn som också gör precis som Jacob.

Kim Jong-un är Jacob

Det andra barnet är Kim Jong-un som gör allt för att få uppmärksamhet. Han gör det för att stärka sin känsla av makt i en allt mer trängd situation. Precis som barnet i poolen eller sandlådan som inte får vara med bestämmer sig Kim för att kasta sand på de andra eller till och med försöka dränka något annat barn i poolen. Världens näst största bäbis (Donald Trump) svarar precis som barnen i poolen med att skrika och putta tillbaka. Det gör det bara ännu roligare för Kim att fortsätta för nu har han ju uppmärksamheten.
Jag funderade på om någon skulle kunna punktmarkera Kim Jong-un på samma sätt som Jacob punktmarkerades och kom fram till att det nog inte finns någon (förutom Ryssland som inte vill göra det) som kan ta sig an uppdraget. Så vad skulle kunna vara alternativet?

Kim Jong-un’s dag

Kim har visat att skrämsel, sanktioner, utfrysning och hot bara föder hans beteende. Det gör att han känner sig mäktig, sedd och att han har kontroll över världen. Att punktmarkera eller skrämma honom kommer inte fungera när det enda han uppenbarligen vill är att bli sedd, lyssnad på och få känna sig viktig. En del människor anser att det enklaste vore om fyra prickskyttar gick in och avslutade kapitlet Kim Jong-un men jag känner spontant så här:

Sist vi bombade fram “frihet” skapade vi IS. Det känns inte som en fungerande taktik.

Så, med ett litet leende på läpparna trillade idéen om Kim Jong-un’s dag ner när jag satt där vid poolen på en träbänk. Vad skulle hända om världens ledare skulle bestämma sig för att dyka upp Pyongyang’s flygplats en dag med följande budskap:
Idag är det Kim Jong-un’s dag! Vi vet att vi inte har varit schyssta men vi vill ändra på det. Idag vill vi att du sitter vid vårt bord. Vi vill höra vad du har att säga och du får bestämma vad vi ska göra och prata om.

Även om det är en naiv tanke så tror jag att helt vända på taktiken kan vara lösningen. Det kräver dock att ALLA de andra barnen anstränger sig för att göra just den dagen till Kim Jong-un’s dag.

Tror du att Kim skulle skicka en raket som svar då? Det tror inte jag.

Post to Twitter